Idag hade jag morgonandakt här på skolan.. De var bara fem som lyssnade.. så liten publik, förstås bra då man inte är van och tala för folk.. Jaa, jag tänkte faktiskt skriva moronandakten här åt er, så får ni läsa den där ni nu råkar befinna er.. får påminna er om att jag är ordblind, ifall ni hittar stavfel..

Började med psalmen 432. Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken, ett namn som skyddar dig...

Gomorron

Jag får ofta frågan vad ja gjort med min krycka o brukar berätta att sommaren 2011 var jag med i en sommarteater vid Frank Mangs Center i Närpes. De spelade mästarens väg, som var baserat på Marcus evangeliet, o eftersom vi förflyttade oss 2000 år tillbaks i tiden fick de inte synas nån metall, så jag klippte en skarf till ett långt band som jag la runt den o har låtit de vara kvar som ett minne.

Iallafall, eftersom den påminner om den pjäsen så påminner den om någonting annat också.. Bland oss amatörer, de flesta var ju det, fanns de med en ung kvinna från Iran och hennes son. Sonen var handikappad och i de där länderna lär de ha räknats som att han hade en förbannelse.. Så han var kidnappningshotad då de flydde.

Vi kände ju inte varann, men de hade varit med om mycket och hoppades ju på att få uppehållstillstånd.. De händer att jag får tilltal o en dag då jag kom hem från övningarna upplevde ja att ja ska ge henne en viss sak, o jag fick en hälsning åt henne..

Jag sökte upp det jag fått veta att hon skulle ha, men vi hade ju inte samma språk, så jag behövde berätta åt nån först som kunde tolka.

Så till nästa gång hade jag med åt henne, det jag hade upplevt att hon skulle ha. Det var en speciell nyckelring som det hängde en liten nalle i. Den skulle hon ha, så att hon har den, den dag då hon får en egen nyckel till ett eget hem i Finland..

Det kändes ju så konstigt, hon hade väntat så länge på uppehållstillstånd, o jag visste ju inget om att hon dessutom fått avslag en gång..

Men hade med nyckelringen o fick de här tolkat åt henne o tänkte att Gode Gud låt de ske, så jag inte sprider falskt hopp.. men ja visste vad jag hade fått för tilltal o att jag var tvungen att ge henne den där hälsningen.

Veckorna gick, teatern var färdigspelad, det gick månader o jag frågade ibland via vänners vänner hur de hade det.. Det blev vinter o de bara väntade.. tiden kändes oändligt lång.. de gick ett helt år..

Men så en dag mötte jag Marjam o hon närmast hoppade i famnen på mig o berättade att varje gång hon tänkt hopplösa tankar kom hon ihåg nyckelringen. Hon lär ha hållit i den och bett.. o nu hade hon sin alldeles egna nyckel till ett eget hem i Finland..

De är nu tre år sedan vi spelade mästarens väg vid Frank Mangs center. Varje gång jag ser henne påminner hon mig om att alltid när hon öppnar dörren minns hon hälsningen. När jag ser på min krycka minns jag sommaren med Marjam.. De var en hälsning som gav henne hopp, de dagar hon inte orkade vänta, låt oss försöka väcka hopp.. vi glömmer vad vi sagt, men för någon annan kan orden ringa länge..

Psalmboken 390. Tryggare kan ingen vara.

Ha en bra dag där ute i världen..